Hallelujah
Det finns en sång som säger allt
som värmer när det blåser kallt
som lockar dej att gråta eller jubla
den har nånting som griper tag
och leder dig från natt till dag
och plötsligt vill du sjunga hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Den visar att vi hör ihop
som ett försiktigt glädjerop
förenar det oss i det bitterljuva
det liv vi måste klara av
och allt vi tog och allt vi gav
så vi kan våga ropa hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Det är en sång om enkelhet
det lilla som vi alla vet
den talar till det vackra och det fula
den badar oss i månens sken
så skälvande men ändå ren
ett sprucket men ett vackert hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Och alla drömmar vi har drömt
det vackra som vi nästan glömt
finns kvar och vi kan inte längre ljuga
du ropar och man hör din röst
du har ett ord som ger dig tröst
ett naket och ett enkelt hallelujah
Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah
Är det inte bättre att prata med folk och visa var och en att man är människa? Kan det vara så svårt och bara försöka vara normal, en liten kort stund? Vad nu normal är? Men förstår inte att det kan vara så svårt. Just nu har jag lite problem med att sortera ut mina känslor på rätt plats och i rätt fack, men hoppas att det snart kommer till rätt. Eller vet att det snart kommer till rätta, undrar bara när?
PÅ ÅTERSEENDE!
